Tro det eller ej, men det börjar nästan bli vår i Stockholm, iallafall har vårkänslorna börjat flyga!
Jag hade stressat hela förmiddagen med att försöka hinna till universitetet för att SL-korts intyg, betala kåravgift och övriga intyg. Det var kallt och blåste. Och min pannlugg for åt alla håll och kände mig sådär allmänt icke-attraktiv.
Jag hade bara ett ställe kvar att besöka: skatteverket för att göra adressändring. Mitt senaste besök på skatteverket hade slutat med 1½ h tråkig väntan. Helt oanandes om att denhär gången skulle bli helt annorlunda steg jag in genom glasdörren.
Det var fullsatt inne på skatteverket, jag befann mig mitt i rusningstiden. Jag började irra runt i jakten på kölappar men jag hittade de inte.
Jag såg mig om efter hjälp, det brukade ju alltid springa runt tanter viftandes med sina gula Miss Universum band runt axlarna. Istället fick jag endast en hundradelssekund ögonkontakt med en vakt som stod och såg uttråkad ut. Men inte efter att han hade sett mig.
Så jag stod och såg lagom bortkommen ut, med möjligen något darrande underläpp, bara för effekts skull liksom. Och vakten tittade intresserat mot mitt håll.
"Du ser lite förvirrad ut, du behöver möjligtvis inte hjälp?"
För ett ögonblick fattade jag inte det var mig han pratade med. Jag stammade fram att jag sökte efter kölappsmaskinen.
"Då står du på rätt ställe, det är nämligen kö till kölapparna."
Han pekade på ett par som stod precis framför mig.
"Ironiskt eller hur? Kö till könummren, du kom mitt i rusningstiden" Och så log han vänligt mot mig.
Jag mumlade nånting om "ja, då är det bäst att ställa sig i kön då höhöhö." Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag rabblade ur mig; jag var alldeles hänförd.
Jag kände mig precis som hjältinnan i början på en äcklig romantisk smörig film. Jag ville säga något mer åt honom men jag kunde inte komma på vad.
För ett ögonblick övervägde jag t.o.m. tanken att fråga när han slutade jobbet men den avbröts snabbt av en ilsken röst hördes bakom mig:
"ursäkta mig, men var har ni egentligen kölappar här??" En man med rött, grisaktigt ansikte hade vänt sig till snygg!vakten och frågat samma sak som jag. Och han svarade vänligt: "tro det eller ej, men det är kö till kölapparna."
Men mannen röt istället åt honom att det var det värsta han varit med om!
När mannen klampade ursinnigt iväg vände vakten sig mot mig och vi båda skrattade på samma gång. Jag skulle just öppna munnen för att säga något åt honom då en Skatteverkstant rycker mig i armen och frågar mig vad jag behöver hjälp med. Det ända jag får ur mig är ett flummigt "alltså.. jag.. adress, adressändring..." Och med en sista blick på vakten tar tanten tag i min arm och drar med mig till adressändringsskrivbordet och kastar en blankett i händerna på mig.
"Fyll i denhär och lägg den sedan i lådan!"
Jag går och ställer mig vid ett bord till höger om vakten och funderar starkt på att spela dum och fråga vad typ c/o betyder eller något liknande.
Medans jag står och fyller i blanketten ser jag i ögonvrån hur en annan vakt kommer och säger till min vakt att han borde kanske röra på sig och inte bara stå på ett ställe. Men han rör sig inte ur fläcken och säger istället att han har bra sikt över dörren här. Mitt hjärta hoppar över ett slag.
När jag är färdig med blanketten försöker jag igen med att se sådär oskyldigt förvirrad ut och tittar mig runt i jakten på lådan tanten nämnde. Men jag ser den inte. MIN CHANS!!
Jag går fram till vakten och viftar lite med blanketten.
"Ursäkta mig, men du vet inte var lådan man ska lämna in blanketterna finns?"
"Javisst" Han pekar på två svarta lådor borta vid dörren. "Det borde vara dedär inte sant?"
Jag ger honom ett, vad jag hoppas, var ett strålande leende och tackar honom.
På lådan det står "Skatteverket" släpper jag ner blanketten och hoppas det är rätt låda.
Jag börjar gå mot dörren men vänder mig om mot där vakten står och JAAAA! han tittade också på mig. Jag ger honom ytterligare ett leende och nickar till tack.
Jag börjar gå mot dörren men går nästan in i glasväggen av upprymdhet. Jag vågar kasta ännu en blick mot hans håll och även denna gång tittade han åt mitt håll.
När jag påväg ner mot tunnelbanan kastade en blick i ett fönster återspeglades min egen bild i glaset och jag såg att håret hade stått helt på ända, ena strumpan hade hasat ner och en knapp i rocken var inte knäppt. Men det gjorde verkligen ingenting.
Det hade var 20 lyckliga minuter inne på skatteverket!
