Nu har det gått för långt...

Jag vet inte hur jag kunnat bli så uttråkad att jag plötsligt bestämde mig för att titta på
...Twilight *töntöntöööö*

Kanske var det av total tristess eller rentav...nyfikenhet?

Hursomhelst efter att ha tragglat mig igenom hela filmen är jag rätt confunderad.
Filmen är ju bättre än boken. Whaaat?!
Inte på grund av Pattison, oh nej men underbart foto och landskapen, oh yes!
Och jag behövde inte se och plåga mig igenom alla Bellas små tonårsfjanterier som finns i boken, även om hon whatshername som spelar Bella får mig att vrida mig av smärta minst lika mycket.

Men det som gjorde filmen lite värt att se var att skådespelaren som spelar Carlisle var en superfröjd för ögat. Oh yeah!

Nu måste jag se på något vettigt för att återställa hjärnan!

GOD JUL!

God Jul till mina älskade teaterbarn!
En sång till er i julens mörker




Skinka är gott!

Dan före dan

Klockan är nio på kvällen, dan före dan.
Det är denhär tiden som jag brukar önska man skulle vara färdig med allt julstök.
Men hos familjen Wik brukar det ofta börja just nu.

Enda sedan jag kom hem från Karis har jag knappt hunnit dra efter andan och det lär inte hända på ett par timmar. Så... min blogg har fått ta ordentligt stryk.

Egentligen skrev jag bara ikväll för att få posta denhär bilden.
Jag älskar blåa rosor ^^

Och jag som brukar hata barnkörer....

...har nu lyssnat på denhär låten oavbrutet i över en vecka.




Det är helt enkelt lite sött och jag blir lugn i själen av låten ^^

Christmas in New York pt 3

Min Christmas in New York lycko serie fortsätter.
Det hände verkligen så mycket under en helg att det skulle vara ommöjligt att få in allt i ett inlägg, för jag vet med mig själv att jag sällan orkar läsa ett inlägg som är närmare essälängd.

Så.
Efter att jag kommit hem lyckligt från Hufvudstaden, satte mig framför datorn med nudlar och tomatkyckling och njöt av stillheten.

Då plötsligt det hörs en knackning på dörren.
Varken jag eller Sara-kämppis är riktigt motiverade att stiga upp från våra datorer för att undersöka vem besökaren är.
Det slutade med att vi båda går till dörren för att möta vem det än är.

Till vår förvåning står det ingen och trycker mot vår glasdörr som det brukar vara.
Och när vi öppnar dörren höjs vår förvåning ytterligare.

Utanför dörren står ett grönt paket.
Med ett kort på.
"Från din hemliga tomte beundrare"

Det är hands down något av den finaste present jag fått.

Vad som fanns i paketet?
Ett äppel, banan och en mandarin.

Tack.
It made my evening!

Christmas in New York pt 2 - Jag är lycklig

Jag var så fylld av eufori då jag skrev inlägget här under att jag råkade glömma bort en del andra underbara lyckofyllda saker som hände.

Som tidigare sagt, så begav jag mig in till Hufvudstaden igår för att träffa en god vän.
Vårt första stop på resan blev på Annankatu och Tokyokan.
Jag blir alltid så lycklig där.

Vad som gjorde mig mindre lycklig var att affären var full med mini-Tess typer som gav sura blickar, var äckligt högljudda och som skräpar ner. Men eftersom detta är ett inlägg med eufori-tag så tänker jag inte gå in närmare på saken.

Så, jag skuttade omkring lyckligt med mina hair extensions och plockade på mig de vanliga inköpen och ställde mig (mycket odiskret) vid kassan för att betala.

Det som gjorde min lycka fullkomlig var att ägaren kände igen mig!
OCH
han pratade Japanska med mig utan att det var jag som började!

Jag nästan flög ut ur affären med ett lätta steg och hjärtat sprängfyllt av lycka!

Christmas in New York

Vad är bättre än att spendera en lördag i Helsingfors med en god gammal vän?
Även om det var för en kort stund blev det ytterligare ett minne att lägga i påsen.

Idag har verkligen varit en lyckad dag.


När jag gick i min ensamhet ute vid Forums tredje våning, med de upplysta träden, Last Christmas spelandes innifrån och min egen musik i öronen och ett lätt snöfall, såndärt pudersnö, så tänkte jag


"Jag är lycklig."



Äntligen har jag hittat julfeelisen.
Den kom till mig i Helsingfors, en stad jag aldrig sett tidigare julbeklädd.
Det har kanske något med det att göra.

Eller så har det bara att göra att jag hittade en ny vinterjacka och matchande hårrosett till.
Eller att jag köpte julkortspysselglitterjuttur.
Eller den vänliga betjäningen jag fick vid köpet av rosetten.

Grädden på moset blev iaf när jag var ute och fin-gå i Karis och det åter föll små snöflingor och Karis upplysta gågata.

Hur kan det komma sig att Karis har nästan mera julbelysning än Jakobstad?

En massa skräp som samlas i en hög under sängen

Oj oj oj, det händer så mycket nu på en gång att jag inte hinner med alls!
Min blogg ligger och kvider i smärtor p.g.a.. bristfällig uppdatering.

Så jag tänkte göra en snabb sammanfattning, om det är okej?


Min clown, har det nu kommit fram, är inte längre civiliserad.
Ett djur. Vargbarn. Hemsk. Vilket passar mig...rätt bra.

Igår fick jag för första gången se ÄKTA, RIKTIG improvisationsteater. Otroligt spännande att se!!

Igår köpte jag också en ny plattång till migsjälv i julklapp.
Man kan göra lockar med den.
Med plattången följde också *tatatadatadaaam*

Hair extensions!!

Det är löjligt hur jag älskar dem x)

Boyz Be Ambitious!!

Ända sedan första dagen jag steg in i mitt rum på internatet har jag älskat det.
Internatlivet, jag älskar det.

Det är nära till allihopa, man kan besöka någon enkelt och man är i princip aldrig ensam.

Dock finns det ett problem med vårt internat.
Tvättmaskinen.

Det kostar 1€ att tvätta.
Och om man inte betalar funkar det inte (eller om man testar lyckan och snyltar på någon annans 1€ finns risken att maskinen stannar mitt i)

Så idag när jag skulle tvätta upptäckte jag att jag inte har någon fucking 1€.
Och jag måste tvätta.

Så jag roffade åt mig några småslantar, hoppade på cykeln, i -35 grader utan vantar begav jag ig uppför Karis äckligt höga backar till R-kiosken.
För att växla mina förbannade småslantar till en förbannad 1€.

Medan jag cyklade förbannade jag systemet, tvättmaskinen och mina växlar som frusit.

Men jag fick tvättat.

Sedan märkte jag att jag glömt lägga i tvättpulver...

Oh! Detta Ljuva Internatliv!

"Pirkka e så bäst!!"

Det har konstaterats ofta.
Det konstateras ofta.
Det konstateras i princip varje dag.

Vi på teaterlinjen älskar att gå på teaterlinjen.

I början av året tänkte jag att vi var "snobbiga" som kunde konstatera att vi har så bra relation inom teaterlinjen och ingen annan linje kunde göra lika mycket knas som vi.

Men nu när halva året snart har gått kan jag till fullo konstatera att inom teaterlinjen är vi inte rädda för varandra eller för någon annan.

Det är bara teaterlinjen som kan hitta nöje i att gnida fast skedar på näsan.

(jag använder ordet 'konstatera' 5 gånger i detta inlägg. Ordförrådstömming på gång?)

"I can guarantee the closest shave you'll ever know"

Det händer mycket i lägenthet D29 just nu.

Plötsligt hörs *klipp klipp* och jag går ut i köket för att se vad som händer.

Där står Saga "Sweeney Todd" och klipper Senja-kämppis hår!
Med en kökssax!!

På samma gång hörs en knackning på dörren och Nicke klampar in vår kämppä.

På samma gång sitter Freia och äter en makupala.
Som kostat 24 cent!

På samma gång vänder vinden och tuppen gal, klockan står på 21:21 och tiden stod stilla för en sekund.

Andas.

Kunigatar K Kello

Jag vill ha denhär.



226 € anyone?

...jag har kommit hit för att rädda er

Det börjar kännas i kroppen att julen närmar sig.
Jag har hängt upp en ljusslinga i taket, chokladkalendern på väggen och chokladtomte på skrivbordet.

Och i fredags bjöd köket på lillajulsmiddag (även om det kanske inte var maximum gott) men det är tanken som räknas!

Speaking of tanke som räknas.
Under samma middag hade köket vänligen nog satt ut stearinljus på borden. Då finns det bara en sak som kan göras.

Doppa fingrarna i stearinet. Jag och Milli, masochister som vi är x) roade oss med denna enkla sysselsättning tills ett gällt skrik plötsligt hörs från Saga.

Stearinljuset är i fara och....slocknar.

Men innan någon av oss hinner utropa vår besvikelse dyker plötsligt en hand med en tändare upp från min högra axel och tänder ljuset.
En kille hade sett vår nöd och kommit till undsättning!

Sedan, utan ett ord, gick han bara iväg.
Tyst men stark. Kvinnornas man.





Jag kunde ändå inte låte bli att tänka efteråt...
Vem var denna mystiske riddare?








*edit*

Samma story ur de andras synvinkel. Milli och Gecko

Do you want a red balloon?

Jag får ta tillbaka det jag skrev i inlägget under, att vi i.o.m clownarbetet återgått till tystnad.
Idag skulle vi nämligen hitta vår personliga clowns inre röst.
Vi skulle enkelt sagt, prata.

Min clown idag blev en clown som pratade babyspråk, ägde en bondgård och tycker om att slakta (blodiga) grisar.

När jag började tänka efter är det attribut som möjligen stämmer in på migsjälv rätt bra.

Förök till att vara cute på utsidan, kommer från böndernas förlovade landskap Österbotten och gillar slafsigt, blodigt gore~ ^_^

Finns inte smurfar på riktigt?

Clownarbetet har börjat!
Röda näsan är fixad och vi har återgått till tystnaden.

Förutom att våra skratt klingar högre än tidigare.
Trots att en clowns uppgift inte i sig själv är att vara rolig ligger vi ändå och vrider oss av skratt.

Clownen är alla mänskliga drag 5x10. Vilket resulterar i helt ljuvliga karaktärer!

Alla som anser sig vara rädda för clowner borde ta en titt på våra clowner!
Var ligger det skrämmande?

Gömmer mig under bordet

Jag är bitter och inåtvänd.
Jag förlorar i spel.

Jag förlorade i Disney Trivial Pursuit.
Och i Skip-Bo.

Inte ens trösten "Nu får du tur i kärlek istället" hjälper.

JAG VILL VINNA I SPEL!!


Jag kräver revange match!!

Halvvägs tillbaka till Jeppis och hem igen

Monolog arbetna avklarade~
Fastän vi visste att vi kommer att göra det blev det inte helt verkligt förräns då vi satt i scentrappan och väntade.

...och jag var sist. Yay.

Men jag är nöjd över mina båda prestationer och kan nu med någolunda gott samvete lämna Kazamine Kaoru bakom mig.

För att fira ett avslutande kapitel begav jag mig till Åbo för en Jeppis' Färg-gäng reunion party.
Två av dem hade jag inte träffat sedan Augusti.

Det var som om inget hade förändrats.
Vi var tillbaka i Jakobstad i L's lägenhet, åt god lasagne och drack vin.
Precis som det brukar vara.

Men vi har alla vuxit. Det kan jag konstatera.
Vi håller på att bli vuxna.
Gamla och gaggiga.

Men så råkade jag slänga ett öga mot L's vinhylla och hon hade fortfarande kvar brevet jag gav till alla då vi blev studenter. Och då kunde jag ytterligare en gång konstatera.

Ingenting har förändrats.

大人に成ってはずなのに
何も変わってないね


Vi ses till jul allihopa!

Peter den Store säger "Da"

Jag började fundera om jag möjligen varit alkoholpåverkad så nedanstående inlägg skrevs.
Den tanke som jag hade i början när jag skrev blev bara till en massa flumm?

Denna vecka har bestått av till mestadels monologarbete. Vilket borde ha framskridigt något mer än vad det har at the moment. Men det är morgondagens problem.


Istället tänkte jag glädja en viss människa med att posta lite St: Petersburg bilder ^^

"Säg åt Sverke skelögd, det är så det ska vara..."
St. Petersburg resenärer påväg!

Heini på vårt hotellrum som var STORT OCH LYXIGT!

SOVJET!

Vackert kloster

I Ryssland är det kallt och dimmigt

Vykorts kyrkan; Kyrkan på Blodet

Metrostation!! Sug på den Helsingfors!

St Petersburg by Night~

Utsikt från hotellfönstret

Hotellet.
Mitt rum var allra längst till höger.

"POLIS SPRANG IMÅL!!"

"Vad är höjden av snabbhet?"

Usch, jag får sån ånghäst då jag inte bloggar på länge då det ur vissa springer ut flera inlägg om dagen. Min plan att skriva åtminstone ett inlägg per dag har gått rejält åt stöpet.
Men jag vill kunna försvara mig ändå.

Teaterlivet är krävande (och ändå klagar jag på jag inte har något att göra x))

Men eftersom mitt bloggande har sinat har jag börjat fundera lite.

Vem är det egentligen jag skriver för?

Är det för mina teatervänner som jag ändå träffar varje dag?
Eller är det så att mina Jakobstads vänner ska veta att jag nog har det bra?
Eller mamma?

Eller är det helt enkelt för min egen skull, så att mitt skrivande inte går helt i fördärvet?

Jag var så fast i gymnasietiden då jag flyttade till Karis att jag hade inhandlat en ny fin röd mapp, nytt papper och nya skrivdon.

Inga av dessa har kommit till använding.

Jag får spara den till ett bättre tillfälle.

Nu ska jag angsta lite över min monolog.
kthxbai.

(bilder från St Petersburg är på kommande)

Romeo och Julia

Efter ca 10 veckor i Karis har jag nu återvänt hem till hemstaden. Det blev ett kärt återbesök.
Det första jag gjorde efter att jag stigit av nattåget var att sätta mig bakom ratten och tog en vända runt stan.

As expected, inget hade förändrats. Precis som det ska vara. Tiden står stilla.

Och igår beslöt jag mig, med godkännande av moder, att åka mitt i natten för att tända gravljus.
Det är både otroligt vackert och skrämmande att traska omkring på en gravgård mitt i natten, ensam...

För att stilla min ensamhet for jag en till vända på stan.

GATURALLY FTW!!

Och vem träffar jag inte på gågatan om mina två goda vänner från gymnasiet!

För att fortsätta på nostalgitrippen kilade jag upp på vinden tidigare ikväll och grävde lite.
Det jag hittade var gamla cd-skivor från tidiga tonåren. "Masterpieces" som jag så fiksut kallat en av cd-skivorna.

Jag trodde jag skulle skämmas mer.
Surprisingly enough, så gillar jag fortfarande en stor del av min högstadie musik x)
Fast en del vill jag helst gömma undan och inte visa åt nån...

Nu vill jag hem till Karis!

From Russia with Love

Jag har återkommit till Jakobstad direkt från St Petersburg.

Och har nu skapat en egen uppfattning om Ryssland; det handlar inte bara om vodka, maffia och matryoshka dockor...Även om vi upplevde allt det.

Denna gång gick resan i kulturella tecken. Vi har gått kilometer efter kilometer och glott på tavlor. Gått på 2½ teaterföreställningar. Inhandlat tavlor. Och naturligtvis turistat.


I Ryssland dricker de äcklig mjölk.

På hotellet duschade jag i brunt, kallt, luktande vatten.

Vinterpalatset betjäning var något av det sämsta jag upplevt.


Men jag älskar Ryssland, St Petersburg.
På gatorna går det snygga män i militäruniformer och karvalakkit.
Ryska kvinnor är vackra.
Vodka är billigt!

Hela resan blev summansarum en underbar upplevelse i ypperligt sällskap! <3

Bai bai Finland~

Japp. Nu är jag packad och klar xD
Och nu sticker jag till St. Petersburg~
So long, suckers!




kthxbai.

FINAL MONOLOG MAXIMUM BATTLE ROYALE

Okej.
Det har varit en hel del tumult med att välja monolog. Men igår besvarades mina bekymmer.
Nu är det 100% bestämt vilken monolog det blir.


Ikeuchi Aya's sjukdoms monolog? eller Kazamine Kaoru's framtidsmonolog?

...and the final answer is...

Kazamine Kaoru!
大野くん、これからも よろしくね ！^^

Hur får man Tess att äta kål?

Jag hör till den stora skara som flyr ut genom dörren så fort mamma börjar påta med något som har med kål att göra. Det är helt enkelt äckligt.

Såsom rubriken antyder, hur är det då möjligt att jag satt och avnjöt en middag tidigare ikväll som innehöll 1/4 kål?


1. Man får receptet från en japansk TV-show.

2. Man blandar ägg, buljong tärning, CHIPS och kål och steker dessa och försöker negligera att den blandningen låter maximum äcklig.

3. Den allra viktigaste punkten. Man har ett av mina favorit band att säga det är gott.

Och tro mig. Det var supersmaskigt.
Med ris till var det maximum gott!

~Arashi for dream~

Känslosam smörja

Monologarbetet har börjat. På riktigt.

En av de monologer jag tampas med atm handlar om en flicka som får en dödlig sjukdom men hon fortsätter hålla huvudet högt, leva med självförtroende och vill se en ljus framtid framför sig.

Många känner antagligen till denna monolog ur "1 Litre of Tears". Och karaktären Aya.

Men när jag läser denna monolog blir jag så damn lycklig över att jag kan röra mig fritt.
Att jag är kapabel till att göra så mycket.

Valet att börja på VNF har jag inte en ända gång ångrat.
Jag har fått helt nya insikter om migsjälv och om andra här.

Nu när vi lagt Tryckisafton bakom oss känns det som att vår teatergrupp kommit varandra ännu närmare. Och fastän vi bara gått på VNF i två månader och ännu har massor med tid kvar känns det som om tiden flyger alltför snabbt.
Snart står vi med ett manus i hand och ska sätta upp en hel produktion.

Men jag är beredd. Vi är beredda.

Tidigare har jag trott på uttrycket "Ensam är stark". Men nte längre.
Man kan göra så mycket mer då man är tillsammans.

Så mycket mer.

LÄPOT

Vi har haft det så stressigt med Tryckisafton denhär veckan att jag knappt hunnit sätta mig framför dator, förutom när jobbet kallar (eller när tagentbordet blir min huvudkudde)

Men nu med en lyckad Alice in Wonderland - as you've never seen it before - Tryckisafton bakom oss tänker jag inte stressa allt för mycket.

Förrän nästa vecka då vi åker till St. Petersburg.

St. Petersburg. Ryssland.
Det är som en helt annan värld.

Can't wait.

Första snön~

Den första snön har lagt sig över Karis. Och jag kan inte vänta tills det blir alldeles vitt.

Nästa vecka kommer att bli stressig, that I'm sure of men jag har iaf en ljuspunkt.

Min monolog.
Det artar sig. Jag har kommit en bra bit påväg. Jag har nu två monologer som jag ska skicka på granskning om de duger.
En stor börda har lyfts från mina axlar!
Och jag vet precis i vilken riktning jag skall gå!

FUOOO~

Efter 4 dagars intensiv bodyflow och pump och tryckisaftonplanering är det så skönt att bara få sätta sig framför datorn.
Min energinivå har sjunkt otroligt under dagen, men jag har det perfekta botemedlet.





Jag kan keep going en hel dag tack vare detta klipp x)

Musicernande teaterstuderande

DJUP UTANDNING!!

Dansafton avklarad med hatten i behåll. Musiken kom på och av i princip exakt när den skulle. Jag måste erkänna att jag är grymt stolt över migsjälv, det gick så felfritt det kan gå! Music me, baby!

Men musiken har än inte tystnat.
Nu är det dags att musik mixa lite för vår egen del, till Tryckisafton!
I'm ready!



Vi gjorde det bra, Sofia! :)

Push the button

Dag 2 med Body Flow.
Hur kan det kallas body flow egentligen? Min kropp flyter inte det minsta, den känns bara som ett betongblock som förgävas ska försöka böja sig i alla möjliga vinklar.
Men damn, magmusklerna får sig en rejäl omgång med body flow! Yeah!

För övrigt så närmar sig Tryckisafton med STORMsteg. Programplanering och övning är i full gång.
Men innan jag kan sätta mig ner och koncentrera mig på det har jag blivit tilldelad en mycket viktig uppgift.


Jag skall sköta musiken på dansarnas Dansafton!! Liksom wtf?!
Värsta fräcka music master!
Så imorgon ska jag trycka vid Tryckis för att trycka på knappar.

Sofia, let's do our best! :)

Music me, baby

Music in the making.

Mitt beroende av musik mix programmet är värre än jag kunnat ana.
Klockan är snart 2 men mitt huvud sprängs av ideér som jag vill testa. Som jag måste testa!


Adjö sociala liv! (åtminstone framtill tryckisafton)

Ånghäst in the night~

Winter Party Diamond.
Då jag ser dessa ord tänker jag på

Winter - vitt, kallt och iskristaller
Party - i kombination med winter, kostymer, sofistikerat och ett vinglas
Diamond - is a girl's best friend. Glittrande, sparkly och bländande

Winter Party Diamond.
Namnet på den turné av NEWS som filmats och som jag inhandlat en DVD av. En turné vars tema var sofistikerat party.

Ett DVD omslag.
Skulle jag få välja skulle de vara något i denhär stilen:


Sofistikerat. Sexigt. Kallt. Party.


Min point är....











INT KAN DE VÄL DÅ GE OSS OMSLAG SOM SER UT SÅHÄR????


*shot*

Ring the alarm!!

Innan jag flyttade till Karis har jag under hela gymnasieperioden undvikit klubbars dansgolv som pesten. I högstadiet var discogolvet det bästa som fanns. Vad hände där mellan 9an och 1an?
Well, en orsak är väl att jag slutade vara bekant med 2006 tidens dansmusik.
För i högstadiet var dansmusiken mycket bättre, iaf imo.
Men i Karis hände något. Dansgolvet blev plötsligt en rolig plats (även om musiken inte faller mig i smaken det minsta)

Igår bestämde vi oss, jag, Saga och Ninni, för att bekanta oss med lokal folket i Karis. Jepp. På Affes.
Det blev närmast en chock när vi märker att det är flera meter kö till ingången. What?
Så vi ställde oss i kön och väntade snällt och slapp in strax före 12.

Den första låt som spelas då jag sätter platåskoklädda fötter på dansgolvet är en av mina högstadiefavoriter, Usher's Yeah. Liksom, yeah!

Ca en halvtimme senare kunde inte vi tro våra öron. En låt som jag och Saga gått och beundrat hela kvällen och smyghoppats på att den skulle spelas.

Christina Aguilera - Dirrty

Jag, Saga och Ninni. Flippar.

En perfekt kväll, med underbar högstadie nostalgi. T.o.m. kölden kändes som på Sursik högstadium. Dock, några nya bekantskaper blev det tyvärr inte. Bättre lycka nästa gång!

Abstinensbesvär och coca-cola

Jag har hittat en ny leksak.
Det var meningen att den skulle vara användbar till nyttiga syften, såsom Tryckisafton. Men denna leksak har nu lockat fram ett fruktansvärt beroende.
FL Studio. Man kan mixa och göra egen musik.
Jag känner mig nästan som Basshunter, när jag sitter med min cocis och mixprogram...

Men syftet med programmet är fortfarande att mixa musik till Tryckisafton, vilket jag med pleasure kan ägna resten av lördag eftermiddag åt!

Just det, ett nytt liv här

Bara för att jag i mitt Före-Karis-liv aldrig steg upp före 12 på helgerna betyder det inte att jag måste följa samma tema nu.
Nu får jag riktigt dåligt samvete att jag sovit bort halva dagen, att de flesta lyckats accomplish massor medan jag legat och vridit och vänt mig i en för kort säng. Bara för att drömmen om peruker var så himla fascinerande...


Igår fick teaterettorna en lektion i kontaktimpro. Är det ett gott tecken att ca hälften halvt tuppade av endast en varm hands beröring? Det blev som värsta sekt mötet...
Sedan blev det en grupporgie x)
Alla låg och krälade på golvet med varann, sedan skulle man springa runt i rummet och röra vid så många som möjligt.
Hur knasigt det än låter är detta vår undervisning. Teaterlinjen i ett nötskal.

Om 35 minuter och 54 sekunder

Efter 2½ månads väntan, idag är den väntan över. Snarare om ca 35 minuter.
Jag håller på att spricka av längtan!!



Senare tänkte jag posta lite bilder från Karis och internatet, so look forward to that ^^

"Och där står jag med min yxa i högsta hugg..."

De av studerande som stadgat sig på internaten har knappast kunnat undgå att det sker ständiga förändringar och märkliga ljud försiggår utanför våra fönster.
Sågklingor som ylar i tidig morgontimma, slammer från plankor som dunsar och dunkande ljud från hammare och spik. Och jo, lyftkranar och lastbilar.

Jag har förbannat mig varje morgon sedan skolstarten att de för sådant oväsen, inte tar det minsta hänsyn till studerandes sömnbehöv, att sågmaskinen är rakt utanför mitt fönster, att sängen skakar när lastbilen kör förbi

och att en röst varje jävla morgon, utan undantag, skriker
"PETTTTERIII~!!"

-frasslut-

Men imorse, måste jag säga att jag är rätt tacksam över att de finns utanför. Jag försov mig rejält men tack vare den förbannade sågmaskinen vaknade jag i såpass god tid att jag precis hann fixa mig och bege mig till Tryckis och dagens utmaningar!

tack för att vi är vi. Teater1orna <3

Mutta kun tekee mieli

Varför skall man inte ge stora gymnastik bollar till en grupp teaterelever på en måndagmorgon?
Det slutar i 98% okoncentration och bara lek med dessa underbara gigantiska bollar istället.

Trots några tappra försök till koncentration var det bara att konstatera att det inte går och helt enkelt give in to the ball. Mycket roligare.

Jag får nog ta mig en funderare på att skaffa mig en. Helst en såndär stor så man känner sig som Nalle Puh på en ballong. Hmm.


Tidigare ikväll stod jag och Saga på balkongen och skrek allt vad vi kunde åt varann; teatereleverna har fått sina första repliker!
Tyvärr kommer vi inte ha någon större nytta av dessa repliker eftersom de bara är övningsrepliker.
Men de måste inövas utantill vilket jag nu ambitiöst ska göra nu.

Raindrops keep falling on my head

Det har regnat hela natten. Stormat hela natten. Storm till den grad att mitt tak knakar och fönstrena skallrar. Det regnar och stormar fortfarande. Jag känner nästan regndropparna på mig bara genom att titta ut genom fönstret.

Och min nyinköpta termometer säger att det är 9 grader i luften. Skulle det vara 10 grader kallare skulle det vara fulla vinter här i Karis...

Igår kändes tanken på vinter riktigt lockande, men nu är jag inte säker längre...

"Du är snygg men int särskilt rolig"

Dagens program bestod av strålkastare, glitter och flamboyant kläder men framför allt, musik.

Musikal. Playme.

För att vara ärlig hade jag zero förväntningar, lika bra det eftersom jag hört både gott och ont om musikalen. Och jag måste säga, jag blev positivt överraskad.

Musiken var lite klichéartad dock catchy. Kläderna, ojojoj kläderna, som om någon spytt upp en regnbåge och blandat det med glitter.

Allt mixat med koreografierna, tekniken och ljuset blev en riktigt bra show.

Men teater, det var det ju int.

Därav citatet i rubriken. Det var snyggt, underhållande till en viss grad men berörde inte mig.
Enda gången jag faktiskt skrattade genuint var Tomas Lundins schlager-gay-dröm-fantasi scen.

sailor, oh my sailor~





Teaterbesöket toppades (oh my Ellen xD) sedan av ett kärt återbesök på kinarestaurangen i city-passagen.
En fin tradition, men jag är rädd att vi blir portförbjudna i denhär takten. I Hufvudstaden är man inte vana vid en skock teaterelever träder fram och härjar bäst de vill.
Det kanske man kan ändra på?

Flugan och jag

Super Singstar kväll och Black&White Party @ Affe's igår.
Det gick som det gick, och idag har inte varit den roligaste dagen i mitt liv kan man nog påstå.
Men livet går vidare ändå.


För övrigt idag har jag varit med om något helt otroligt.
Det var mitt under vår eftermiddagslektion, jag försökte hålla mig vaken och allert på diskussionen som pågick men det var svårt med bara 4 timmars sömn på nacken.
Plötsligt dock satte sig en fluga på mitt knä. Vanligtvis skulle jag viftat lite slött med handen men det var något speciellt med denhär flugan.

Den blinkade åt mig. Två gånger.

Det är första gången jag sett en fluga blinka.
Det var ett kosmiskt ögonblick mellan mig och flugan och det kändes för fyra sekunder som om tiden stod still.


I'm not crazy~~~~

Chili~

Oh ja, nästa tryckisafton planeringen är i full gång, självklart på Karis stolthet, art café Serendipity!

Jag är förvånad över att vi inte blir utslängda då 10 tjattrande teaterflickor med en rosa äggi-pää mössa och trasiga telefonen samlas runt ett bord.
Vi fick t.o.m. bevis på att vi hörs då vi får veta att det "hörs på lång väg att det är teatermänskor här!"
Jag vet inte om man ska tolka det som positiv PR för teaterlinjen eller att vi bara skriker, härjar, klottar, och geggar!!


För övrigt så har jag färgat mitt hår.
Det tog två samtal till min syster, med gråten i halsen innan jag kunde acceptera att jag har färgat håret.

Jag får alltid panikattacker vid hårfärgning.
Den här gången lät det iaf inte som våldtäkt eller tortyrkammare.

12 sekunder av happiness

I'm so looking forward to this drama~ <3

~*~Winter Party Diamond~*~

Det jag egentligen skulle skriva i min blogg ikväll har fullkomligen flugit ut genom fönstret. För min fridfulla kväll har störts av den happiest NEWS på länge.

NEWS, Winter Party Diamond DVD.

Please, let me fangirl for a second.

KYAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA~~



Mina känslor just nu kan endast beskrivas som den renaste eufori. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, så jag gjorde båda medan jag hoppade runt i rummet.


DVDn är beställd. 4 November.
God Jul till mig~

Om cyklar kunde tala

Som tidigare nämnt blev min cykel stulen förra veckan. Det kändes som om någon bestulit mig på min bästa vän (en liknande känsla som när min datorstol gick sönder)

Min cykel har varit stulen två gånger tidigare och har mirakulöst återvänt bägge gångerna så jag hade ännu en liten gnutta hopp kvar även om det började verka hopplöst.

För att göra det bästa av sitationen tänkte jag det bästa är ju naturligtvis att gå och anmäla den som stulen till polisen. Men när jag traskade ner för backen mot polishuset fick jag en märklig känsla av att jag är påväg åt fel och och tog av första till vänster.

Tre sekunder senare ser jag en blå cykel med korg stå upplutad mot bussterminalens fönstervägg.

"Det kan väl inte...?"

Min cykel står där och lyser med sin närvaro framför mig och mina ögon blöts upp av lycka.
However, min blåa tunturi är inte längre vad den brukade, den har blivit fullkomligt våldtagen!

När jag började studera den närmare var den täckt av lera, korgen är som ett skruttigt russin och flera delar saknas och maximum punktering på bakhjulet.
Men det är iaf min cykel!!

Jag skulle så vilja veta vad den blivit utsatt för; leran vittnar om att den inte bara stått lealös mot en vägg. Likaså de bortsparkade delarna.
Men det är iaf min cykel!!


Övrigt.
Jag har lovat Saga att sista skoldagen här på VNF så för jag bort hennes matbricka. Vi har skakat hand på det så nu finns ingen återvändo. Pika~

~MIYAVI~

Min hjärna smälter till en liten grå pöl och ögonen blir blöta vid tanken på gårdagens Miyavi konsert! Dra mig baklänges, herregud vilken keikka! Och på fjärde raden!! *FLAIL*
Miyavi var dubbelt sexigare, dubblet roligare, dubbelt mera personlig och, om än möjligt dubbelt mer talang än förra året.

Då jag stod där hoppande med svetten rinnandes tänkte jag ut en massa smaskiga saker att skriva här men det verkar som om allt bara runnit av mig.

Det som var helt underbart med denhär keikkan dock var, att jag fick kontakt med flera personer. Under en hel låt stod jag och en flicka och höll varann i händerna. Det trodde jag faktiskt var omöjligt med tanke på den överlag bittra finländskheten som verkar bo hos många. En otrolig positiv överraskning!



För övrigt kan jag också säga att jag vet att Miyavi hade smaksatt vatten, persiko/apelsin smak.

Som en annan flicka skrek i mitt öra: IHANA MIES, EIKS NIIN?!

Samarbete

Programmet för gårdagen och idag har varit musikimproviation, eller snarare sångimpro för allt vu gjort har handlat om rösten.
I och med detta sångimpro har gemenskapen mellan teater1 och teater2 stärkts ytterligare, när vi alla förenar våra röster och skapar de mest otroliga ljud. Och det låter bra!! Tänk det!

I dag stod vi i 45 minuter och bara sjöng, det var som om verkligheten försvann och iaf jag befann mig i Lappland, back to fornnordisk kultur.


För övrigt har jag varit så nervös inför Miyavi att jag håller på att explodera. Knäna skakar och händerna svettas. Så inom en liten stund ska jag bege mig till tåget.
Nej, men faktiskt, mitt vokabulär har flugit ut genom fönstret och min hjärna är ett vakuum så det är ingen vits att jag skriver något mer för det skulle bara sluta i GRUUÄLÄLÄLÄ

Regn, livet

Det är de små sakerna i livet som gör det värt att leva.
Just nu spiller regnet ner utanför fönstret; regnljud är något av det vackraste som finns!
Sedan med en chokladboll (tack Saga!!) i handen och denna låt spelandes i bakgrunden...



...det kan inte bli mer perfekt~ *djup suck av lycka*




(kära syster, om du läser dethär, jag har inte lagt till ett nytt boyband i min lista... -.-')

Miyavi keikka~

Jag är normalt inte en sådan person om jag får en impuls så följer jag den.
Men efter att ha gått nu i en månad på teaterlinjen, som handlar till stor del om impulser, har nånting något skett, en drastisk förändring. Under första veckan var det en av teater2orna som sa:

"man skall alltid följa sina impulser!"

Så igår fick jag plötsligt en impuls att "hey vitsi, jag tänker fara till Hesa på Miyavi keikka"
I vanliga fall skulle keikka på tavastia innebära åtminstone två månaders planering på förhand.

Dock nu är allting klappat och klart och jag sticker in till stan imorgon.
Yay me! :>

Jag hoppas så han spelar denhär sången, den är så fucking bra!

Ellens snilleblixt

Vad jag verkligen älskar med VNF är att, oavsett hur korkad idé man får så finns det folk som kommer med på den. Och det är ingen som dömmer en heller (eller vad vet jag, folk kanske tänker de värsta saker om en)

Det exempel som jag syftar på är att idag fick ELLEN en snilleblixt och med ville prompt att vi skulle gå i Svartån och simma.
Min första tanke: wtf?? Mitt i September??
Men efter 2 sekunder betänketid lät det helt plötsligt som en fantastisk idé!
Så rustad med badrockar, handdukar och simkläderna på tog jag, Saga, Freia, Ellen och Janica oss ett dopp i härliga Svartån. Uppfriskande! (även om jag höll på att drunkna av kölden...)

Ett annat gott exempel är Teater2 gruppen som mitt under regnvädret blev slagna av samma snilleblixt och det rådde ett ögonnblick av konsensus. De slet av sig kläderna och utförde regndans framför ögonen på chockade cafémänniskor.
(Varför slutar det alltid med att Teater2orna sliter av sig kläderna..?)

Men allt är ändå inte rosor, rosa moln och fluffiga kaniner här på VNF.
Min cykel är nämligen stulen!!
Så du, underbara själ som tyckte min blåa flick tunturi cykel med korg var underbart lockande att stjäla, jag kan förlåta dig och acceptera det som ett lån BARA DEN STÅR UNDER TRAPPAN SOM TIDIGARE och inte i någon fucking BUSKE!!

Tack. Ibland måste jag få ut min ånghäst.

Bananflugornas herre

I min kämppä har vi haft en hel del problem med bananflugor, dessa små äckliga kräk som lägger ägg i diskhon och äter upp vår mat.

I fredags bestämde jag att det fick vara nog; efter att ha haft en studsande på min datorskärm under en halv film och Saga hittat en i sin hudkräm (enligt min prioriteringsordning, var datorskärmen värre) var det inte längre en liten fluga. Den hade utmanat mig på en kamp om liv och död, och jag hade inga avsikter att förlora!

Så tack vare mitt vapen Google hittade jag lösning hur jag skall UTROTA bananflugorna.
Saft, socker och diskmedel i ett glas.

När jag idag tog mig en titt i glaset, var bottnet alldeles svart av flugor och vissa simmade på i mitten av glaset. Eftersom vattnet var rött såg det ut som något taget ur ett labb. Jag fick en väldig lust att utföra experiment på de små äcklen. För jag har hört att bananflugor ska komma att ersätta labbmöss.

Men jag kunde inte ge upp, min kamp är inte slut än. Det finns fortfarande några flugor där ute bland våra knäckebröd och nudlar...

START! 一歩を踏み出そう！

Under mitt första veckoslut på VNF sändes 24h TV, en stor japansk charity show med temat "START! take the first step!"
Så nu äntligen, efter flera veckors jamsande om att jag skall starta min blogg har jag tagit det första steget till min egen blog.

Även om bloggen i detta skede bara är i första stadie med halvfärdig layout har jag iaf tagit det första steget.
Och nu, då det faktiskt finns något att blogga om; teaterlinjen på VNF är något alldeles speciellt!
För detta år, har jag en känsla, kommer bli något extra. Det känns i stortån.


Yeah!

I'm too lazy at the moment to write something.
I've just got started with testing layouts and stuff
So when I got it all clear I'll start posting
Note to self: STUDY AND LEARN!