Chili~

Oh ja, nästa tryckisafton planeringen är i full gång, självklart på Karis stolthet, art café Serendipity!

Jag är förvånad över att vi inte blir utslängda då 10 tjattrande teaterflickor med en rosa äggi-pää mössa och trasiga telefonen samlas runt ett bord.
Vi fick t.o.m. bevis på att vi hörs då vi får veta att det "hörs på lång väg att det är teatermänskor här!"
Jag vet inte om man ska tolka det som positiv PR för teaterlinjen eller att vi bara skriker, härjar, klottar, och geggar!!


För övrigt så har jag färgat mitt hår.
Det tog två samtal till min syster, med gråten i halsen innan jag kunde acceptera att jag har färgat håret.

Jag får alltid panikattacker vid hårfärgning.
Den här gången lät det iaf inte som våldtäkt eller tortyrkammare.

12 sekunder av happiness

I'm so looking forward to this drama~ <3

~*~Winter Party Diamond~*~

Det jag egentligen skulle skriva i min blogg ikväll har fullkomligen flugit ut genom fönstret. För min fridfulla kväll har störts av den happiest NEWS på länge.

NEWS, Winter Party Diamond DVD.

Please, let me fangirl for a second.

KYAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA~~



Mina känslor just nu kan endast beskrivas som den renaste eufori. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, så jag gjorde båda medan jag hoppade runt i rummet.


DVDn är beställd. 4 November.
God Jul till mig~

Om cyklar kunde tala

Som tidigare nämnt blev min cykel stulen förra veckan. Det kändes som om någon bestulit mig på min bästa vän (en liknande känsla som när min datorstol gick sönder)

Min cykel har varit stulen två gånger tidigare och har mirakulöst återvänt bägge gångerna så jag hade ännu en liten gnutta hopp kvar även om det började verka hopplöst.

För att göra det bästa av sitationen tänkte jag det bästa är ju naturligtvis att gå och anmäla den som stulen till polisen. Men när jag traskade ner för backen mot polishuset fick jag en märklig känsla av att jag är påväg åt fel och och tog av första till vänster.

Tre sekunder senare ser jag en blå cykel med korg stå upplutad mot bussterminalens fönstervägg.

"Det kan väl inte...?"

Min cykel står där och lyser med sin närvaro framför mig och mina ögon blöts upp av lycka.
However, min blåa tunturi är inte längre vad den brukade, den har blivit fullkomligt våldtagen!

När jag började studera den närmare var den täckt av lera, korgen är som ett skruttigt russin och flera delar saknas och maximum punktering på bakhjulet.
Men det är iaf min cykel!!

Jag skulle så vilja veta vad den blivit utsatt för; leran vittnar om att den inte bara stått lealös mot en vägg. Likaså de bortsparkade delarna.
Men det är iaf min cykel!!


Övrigt.
Jag har lovat Saga att sista skoldagen här på VNF så för jag bort hennes matbricka. Vi har skakat hand på det så nu finns ingen återvändo. Pika~

~MIYAVI~

Min hjärna smälter till en liten grå pöl och ögonen blir blöta vid tanken på gårdagens Miyavi konsert! Dra mig baklänges, herregud vilken keikka! Och på fjärde raden!! *FLAIL*
Miyavi var dubbelt sexigare, dubblet roligare, dubbelt mera personlig och, om än möjligt dubbelt mer talang än förra året.

Då jag stod där hoppande med svetten rinnandes tänkte jag ut en massa smaskiga saker att skriva här men det verkar som om allt bara runnit av mig.

Det som var helt underbart med denhär keikkan dock var, att jag fick kontakt med flera personer. Under en hel låt stod jag och en flicka och höll varann i händerna. Det trodde jag faktiskt var omöjligt med tanke på den överlag bittra finländskheten som verkar bo hos många. En otrolig positiv överraskning!



För övrigt kan jag också säga att jag vet att Miyavi hade smaksatt vatten, persiko/apelsin smak.

Som en annan flicka skrek i mitt öra: IHANA MIES, EIKS NIIN?!

Samarbete

Programmet för gårdagen och idag har varit musikimproviation, eller snarare sångimpro för allt vu gjort har handlat om rösten.
I och med detta sångimpro har gemenskapen mellan teater1 och teater2 stärkts ytterligare, när vi alla förenar våra röster och skapar de mest otroliga ljud. Och det låter bra!! Tänk det!

I dag stod vi i 45 minuter och bara sjöng, det var som om verkligheten försvann och iaf jag befann mig i Lappland, back to fornnordisk kultur.


För övrigt har jag varit så nervös inför Miyavi att jag håller på att explodera. Knäna skakar och händerna svettas. Så inom en liten stund ska jag bege mig till tåget.
Nej, men faktiskt, mitt vokabulär har flugit ut genom fönstret och min hjärna är ett vakuum så det är ingen vits att jag skriver något mer för det skulle bara sluta i GRUUÄLÄLÄLÄ

Regn, livet

Det är de små sakerna i livet som gör det värt att leva.
Just nu spiller regnet ner utanför fönstret; regnljud är något av det vackraste som finns!
Sedan med en chokladboll (tack Saga!!) i handen och denna låt spelandes i bakgrunden...



...det kan inte bli mer perfekt~ *djup suck av lycka*




(kära syster, om du läser dethär, jag har inte lagt till ett nytt boyband i min lista... -.-')

Miyavi keikka~

Jag är normalt inte en sådan person om jag får en impuls så följer jag den.
Men efter att ha gått nu i en månad på teaterlinjen, som handlar till stor del om impulser, har nånting något skett, en drastisk förändring. Under första veckan var det en av teater2orna som sa:

"man skall alltid följa sina impulser!"

Så igår fick jag plötsligt en impuls att "hey vitsi, jag tänker fara till Hesa på Miyavi keikka"
I vanliga fall skulle keikka på tavastia innebära åtminstone två månaders planering på förhand.

Dock nu är allting klappat och klart och jag sticker in till stan imorgon.
Yay me! :>

Jag hoppas så han spelar denhär sången, den är så fucking bra!

Ellens snilleblixt

Vad jag verkligen älskar med VNF är att, oavsett hur korkad idé man får så finns det folk som kommer med på den. Och det är ingen som dömmer en heller (eller vad vet jag, folk kanske tänker de värsta saker om en)

Det exempel som jag syftar på är att idag fick ELLEN en snilleblixt och med ville prompt att vi skulle gå i Svartån och simma.
Min första tanke: wtf?? Mitt i September??
Men efter 2 sekunder betänketid lät det helt plötsligt som en fantastisk idé!
Så rustad med badrockar, handdukar och simkläderna på tog jag, Saga, Freia, Ellen och Janica oss ett dopp i härliga Svartån. Uppfriskande! (även om jag höll på att drunkna av kölden...)

Ett annat gott exempel är Teater2 gruppen som mitt under regnvädret blev slagna av samma snilleblixt och det rådde ett ögonnblick av konsensus. De slet av sig kläderna och utförde regndans framför ögonen på chockade cafémänniskor.
(Varför slutar det alltid med att Teater2orna sliter av sig kläderna..?)

Men allt är ändå inte rosor, rosa moln och fluffiga kaniner här på VNF.
Min cykel är nämligen stulen!!
Så du, underbara själ som tyckte min blåa flick tunturi cykel med korg var underbart lockande att stjäla, jag kan förlåta dig och acceptera det som ett lån BARA DEN STÅR UNDER TRAPPAN SOM TIDIGARE och inte i någon fucking BUSKE!!

Tack. Ibland måste jag få ut min ånghäst.

Bananflugornas herre

I min kämppä har vi haft en hel del problem med bananflugor, dessa små äckliga kräk som lägger ägg i diskhon och äter upp vår mat.

I fredags bestämde jag att det fick vara nog; efter att ha haft en studsande på min datorskärm under en halv film och Saga hittat en i sin hudkräm (enligt min prioriteringsordning, var datorskärmen värre) var det inte längre en liten fluga. Den hade utmanat mig på en kamp om liv och död, och jag hade inga avsikter att förlora!

Så tack vare mitt vapen Google hittade jag lösning hur jag skall UTROTA bananflugorna.
Saft, socker och diskmedel i ett glas.

När jag idag tog mig en titt i glaset, var bottnet alldeles svart av flugor och vissa simmade på i mitten av glaset. Eftersom vattnet var rött såg det ut som något taget ur ett labb. Jag fick en väldig lust att utföra experiment på de små äcklen. För jag har hört att bananflugor ska komma att ersätta labbmöss.

Men jag kunde inte ge upp, min kamp är inte slut än. Det finns fortfarande några flugor där ute bland våra knäckebröd och nudlar...

START! 一歩を踏み出そう！

Under mitt första veckoslut på VNF sändes 24h TV, en stor japansk charity show med temat "START! take the first step!"
Så nu äntligen, efter flera veckors jamsande om att jag skall starta min blogg har jag tagit det första steget till min egen blog.

Även om bloggen i detta skede bara är i första stadie med halvfärdig layout har jag iaf tagit det första steget.
Och nu, då det faktiskt finns något att blogga om; teaterlinjen på VNF är något alldeles speciellt!
För detta år, har jag en känsla, kommer bli något extra. Det känns i stortån.


Yeah!