Känslosam smörja

Monologarbetet har börjat. På riktigt.

En av de monologer jag tampas med atm handlar om en flicka som får en dödlig sjukdom men hon fortsätter hålla huvudet högt, leva med självförtroende och vill se en ljus framtid framför sig.

Många känner antagligen till denna monolog ur "1 Litre of Tears". Och karaktären Aya.

Men när jag läser denna monolog blir jag så damn lycklig över att jag kan röra mig fritt.
Att jag är kapabel till att göra så mycket.

Valet att börja på VNF har jag inte en ända gång ångrat.
Jag har fått helt nya insikter om migsjälv och om andra här.

Nu när vi lagt Tryckisafton bakom oss känns det som att vår teatergrupp kommit varandra ännu närmare. Och fastän vi bara gått på VNF i två månader och ännu har massor med tid kvar känns det som om tiden flyger alltför snabbt.
Snart står vi med ett manus i hand och ska sätta upp en hel produktion.

Men jag är beredd. Vi är beredda.

Tidigare har jag trott på uttrycket "Ensam är stark". Men nte längre.
Man kan göra så mycket mer då man är tillsammans.

Så mycket mer.